Usch, jag har försummat bloggen...det har varit så mycket annat i mitt jobbliv som har tagit upp mycket tid och ansträngning, men nu är jag på rätt spår igen hoppas jag.
Ikväll sitter jag och lyssnar på The Cranberries gamla album, och det tar mig tillbaka till mina yngre dagar, när jag var 16 år och började lyssna på dem. När jag inte tänkte lika mycket på ansvar och jobb När festandet på allvar kom in i bilden. Och framföralltt, när jag hade mitt första seriösa förhållande.
Hon hette Lina. Vi hade känt varandra några år redan pga våra gemensamma vänner, tillika hennes klasskamrater. Vi blev tillsammans på en fest hos en av våra vänner när jag var på besök i min by på Öland, och jag minns det som igår. Jag låg i ett rum och lyssnade på musik samtidigt som jag samlade mod till att prata med henne. Jag var så otroligt osäker på mig själv och var även då jätteblyg inför sånt, jag visste helt enkelt inte hur jag skulle lägga upp det. Egentligen hade jag inte behövt vara så nervös, för alla vännerna hade tidigare kommit en och en och sagt till mig att hon tyckte jättemycket om mig, men när man är i den åldern så är man osäker på det mesta... När Lina senare kom in i rummet för att kolla läget, så tog jag tillfället i akt, och frågade om hon ville gå ut en liten runda, vilket hon snabbt tackade ja till.
Än idag minns jag inte vad vi talade om då, men det måste varit allt mellan himmel och jord, då truten lätt glappar när jag är nervös. Men jag minns hur samtalet avslutades iaf; jag bytte snabbt ämne och sa med darr på rösten nåt i stil med "Eerhm, asså, jag har hört lite från våra polare att du , eeh...tycker om mig, och eeh...jag tänkte bara visa, eeh...vad jag känner för dig..." och så tog jag fram ett upstoppat tyghjärta som det stod "jag älskar dig!" med stora bokstäver på. Lina sken upp i ett stort leende och blev väldigt rörd, och sa "jag älskar dig också!". Vid det tillfället kändes det som allt släppte från mina axlar, jag hade klarat det! Jag hade klarat av att utföra det jag skulle och jag hade fått kvinnan som jag mest av allt ville ha. Den kvinna som jag hade tänkt på hela tiden sen jag hade flyttat från Öland två år tidigare.
De följande två åren då vi var tillsammans var en underbar tid. Visst, några saker hade man kunnat ändra på, men i det stora hela så hade jag inte velat uppleva den tiden på nåt annat sätt. Jag försökte boka in en resa till Öland varje ledig tid jag hade, och speciellt på sommarloven hade vi kort och gott skitroligt med varandra och våra vänner.
Men som alla andra sagor så hade även våran saga ett slut. Eftr drygt två år tillsammans så gick vi skilda vägar. Det var en tung tid och jag blev lite av en enstöring ett tag. Först efter ett år kunde jag erkänna för mig själv att det var slut på vår tid tillsammans.
Även nu, nio år senare, kan jag fortfarande hamna i ”tänk om-situationer” angående Lina, men jag är nog inte ensam om det när det gäller ens första stora kärlek. Jag har sparat alla brev och annat jag har fått från henne i en låda, och man läser och hör ibland om folk som har gjort sig av med sådana saker för att verkligen sätta punkt. Men jag klarar inte av att utföra en sån gärning, för det är ändå en del av mitt liv som jag har i den lådan. Det är minnen som jag kan ta på och läsa om jag känner för det, det är minnen från en av mina bästa tider i mitt liv så här långt.
Jag kanske skulle må bättre av att göra mig av med grejorna, och vem vet, kanske jag gör det i framtiden, men jag har inte styrka att göra det nu.
Dock krävs det lite planering för
att ta sig till Norge där de bor, så jag får
påminna brorsan att ta många bilder, hehe....
ses på fredag!
