...Mannen som jag har varit kontaktperson till i ett och ett
halvt år gick bort för ett par timmar sedan.
I somras märkte han (vi kan kalla han för Klas) en knuta mellan
ena axeln och skuldran, och fick tid på vårdcentralen för att ta
bort den. Framåt hösten så hade den dykt upp igen, och Klas började
må allmänt kasst och tappade aptiten. För cirka två månader sedan
fick vi reda på att knutan var en cancertumör och det hade även
spridit sig till magen, därav hans tappade aptit.
Sen gick det jäkligt snabbt utför. Han ville stanna hemma in i
det längsta (vilket han också fick), men förra veckan blev han
tvungen att läggas in. Han hade för ont för att klara sig själv
helt enkelt. Personligen hade jag velat se att han lades in
tidigare för han såg verkligen nergången ut ( han hade förlorat
säkert 25 kg kroppsvikt eftersom han inte kunde få ner fast föda
utan bara dryck), men det var hans vilja att stanna hemma så länge
som möjligt.
Så idag ringde telefonen när jag var i stan och lunchade med en
god vän. Det var en kollega som hade fått ett samtal från
onkologavdelningen i Lund, han hade fått info om att Klas tillstånd
hade försämrats så han undrade om jag ville följa med in snarast
eftersom "det antagligen inte var så långt kvar nu". Vi kom in till
avdelningen klockan två, och då fick vi reda på att Klas hade gått
bort en kvart tidigare.
Såna här saker är aldrig lätt att bearbeta, även fast man som i
det här fallet är förberedd på det. Klas fick ju åtminstone som han
ville, han fick stanna hemma in i det längsta, och dessutom så led
han nog inte den sista stunden eftersom han blev pumpad med
smärtstillande och vart medvetslös strax innan han gick bort. Det
var dessutom väldigt snällt av chefen att ringa strax efter jag
hade kommit hem för att kolla hur jag mådde och så.
Om nån vecka eller två blir det begravning att närvara
på....minnet av Klas kommer att leva kvar ett tag.