...Mannen som jag har varit kontaktperson till i ett och ett halvt år gick bort för ett par timmar sedan.
I somras märkte han (vi kan kalla han för Klas) en knuta mellan ena axeln och skuldran, och fick tid på vårdcentralen för att ta bort den. Framåt hösten så hade den dykt upp igen, och Klas började må allmänt kasst och tappade aptiten. För cirka två månader sedan fick vi reda på att knutan var en cancertumör och det hade även spridit sig till magen, därav hans tappade aptit.
Sen gick det jäkligt snabbt utför. Han ville stanna hemma in i det längsta (vilket han också fick), men förra veckan blev han tvungen att läggas in. Han hade för ont för att klara sig själv helt enkelt. Personligen hade jag velat se att han lades in tidigare för han såg verkligen nergången ut ( han hade förlorat säkert 25 kg kroppsvikt eftersom han inte kunde få ner fast föda utan bara dryck), men det var hans vilja att stanna hemma så länge som möjligt.
Så idag ringde telefonen när jag var i stan och lunchade med en god vän. Det var en kollega som hade fått ett samtal från onkologavdelningen i Lund, han hade fått info om att Klas tillstånd hade försämrats så han undrade om jag ville följa med in snarast eftersom "det antagligen inte var så långt kvar nu". Vi kom in till avdelningen klockan två, och då fick vi reda på att Klas hade gått bort en kvart tidigare.
Såna här saker är aldrig lätt att bearbeta, även fast man som i det här fallet är förberedd på det. Klas fick ju åtminstone som han ville, han fick stanna hemma in i det längsta, och dessutom så led han nog inte den sista stunden eftersom han blev pumpad med smärtstillande och vart medvetslös strax innan han gick bort. Det var dessutom väldigt snällt av chefen att ringa strax efter jag hade kommit hem för att kolla hur jag mådde och så.
Om nån vecka eller två blir det begravning att närvara på....minnet av Klas kommer att leva kvar ett tag.
